Zonterapin i backspegeln

I Egypten, söder om de stora pyramiderna ligger Sakkara, ett jättelikt begravningsfält från ca 4500 år tillbaka. Enbart kungar och höga ämbetsmän fick begravas i Sakkara. Där fann man i läkaren Ankmahors grav avbildningar av läkare som behandlar patienter med zonterapi på fötter och händer. Det tolkas som att zonterapin var mycket högt värderad.

I alla tider har människan använt sina händer för att lindra och bota plågor av olika slag, hos sig själv och sina medmänniskor. Handlingen är närmast instinktiv; de flesta har nog spontant masserat en värkande muskel, eller lagt sina händer varsamt över magknipet. För den uppfinningsrika och nyfikna människan var det oundvikligt att börja utforska möjligheterna till mer avancerade metoder.
Kanske zonterapi började med att någon gned och tryckte på sin ömmande lilltå och märkte att den envisa öronvärken minskade? Många upptäckter har sin startpunkt i en oväntad effekt som väcker förvåning och leder till nya tankebanor.

Zonterapi är en urgammal behandlingsmetod

Den är lika gammal som Traditionell Kinesisk Medicin (TCM) och indisk Ayurveda. Den är sannolikt äldre än akupunktur eftersom den är mindre komplicerad och inte kräver några instrument. Förutom i Egypten dokumenterades tekniken i Kina ungefär 2 400 år före vår tideräkning, och den har troligen använts av naturfolk sedan flera tusen år.
Nordamerikanska indianer är kända för att i generationer ha behandlat sjukdomar med tryck på fötternas reflexpunkter, och en teori säger att metoden förmedlats dit av inkas i Sydamerika. Någon form av zonterapi har använts även i andra delar av världen sedan länge: Indien, Kenya, antikens Grekland. Metoden har använts på varierande sätt, med olika varaktighet och tyngd i trycket, och ibland med hjälp av instrument som pinnar eller liknande.

I Medeltidens Europa

I Europa dokumenterades zonterapeutiska behandlingar redan på 1300-talet. I boken Zone Therapy från 1955 av läkaren Harry Bressler nämns att olika former av tryckterapi var välkänd i Centraleuropa på medeltiden och att den utövades inom alla kategorier, från arbetarklass till adel och kungligheter.
Paracelsus, en känd läkare, alkemist och naturfilosof från Schweiz, använde en form av zonterapi i början av 1500-talet och påstod att han fått kunskapen från häxor. Det är inte så orimligt som det låter: på medeltiden blev ofta ”kloka gummor” som botade sjuka utpekade som häxor och brändes på bål. Senare samma sekel publicerade läkarna dr. Adamus och dr. Atatis från Leipzig, en bok i ämnet zonterapi.

De första vetenskapliga rönen

De första vetenskapliga rönen som bidrog till utvecklingen av zonterapi gjordes av Sir Henry Head i London. 1898 upptäckte han att det fanns zoner på huden som blev överkänsliga för tryck när sjukdom drabbat ett organ som tycktes vara förbundet med hudområdet. Han introducerade begreppet ”Heads zoner” eller ”hyperalgetiska” (onormalt stark smärtförnimmelse) zoner” efter flera år av klinisk forskning, där han upprättade noggranna kartor över reflexpunkter och zoner.
Oftast betraktas dock läkaren William Fitzgerald som grundaren av modern zonterapi. Fitzgerald föddes i USA 1872 och blev sedermera överläkare för öron-, näs- och halssjukdomar i Connecticut. Under sin forskning om smärtlindring la han märke till att ursprungsbefolkningen använde tekniker där tryck på ett visst ställe kunde lindra smärta i en annan kroppsdel. Han kände också till den neurologiska forskning som pågick i Europa. Han prövade olika teorier på sina patienter, och kunde till exempel genom att sätta klädnypor i fingrarna på dem utföra mindre kirurgiska ingrepp i öron, näsa och käke utan ytterligare bedövning. Fitzgerald gjorde också den intressanta upptäckten att tryck på en viss zon inte bara lindrade smärta, utan i många fall också hjälpte mot den bakomliggande sjukdomen.
Fitzgerald kartlade reflexmekanismerna i kroppen och utvecklade efterhand en metod som han kallade reflexzonterapi. I boken Zone Therapy från 1917 beskrev han tre områden som tillsammans representerar hela kroppen: fötterna, händerna och munhålan. Som exempel på zonindelningen av fötterna svarade fotens insida mot ryggraden, och utsidan hade zoner för höfter, skuldror och öron. Dagens zonterapi har byggt vidare på Fitzgeralds upptäckter och idéer.
Vid samma tid fanns i Tyskland en läkare som hette Alfons Cornelius som kan ha varit först med att använda massage på reflexzonerna. När han fick massage dagligen mot en långdragen infektion märkte han störst effekt från områden där behandlingen gjorde ont. Han instruerade sin massör att bara massera dessa punkter, och efter fyra veckor var han helt botad från infektionen. 1902 publicerade han en skrift, Drückpunkte, om sina rön. Läkaren och kiropraktorn Joe Riley, som verkade under 1900-talets första hälft, var mycket intresserad av zonterapi. Han prövade och vidareutvecklade många av Fitzgeralds upptäckter och skrev hela tolv böcker i ämnet under sin verksamhet.

Reflexologin i sin moderna form

Den utvecklades i stor utsträckning av Eunice Ingham. Hon var sjukgymnast och arbetade tillsammans med Riley. Eunice blev nyfiken och började utforska området. Hon märkte efterhand att fötterna var det mest verksamma området för behandling, och utvecklade en ”zonkarta” över fötterna som motsvarade hela kroppen. Ingham hade som sjukgymnast många tillfällen att pröva sina teorier. Efter flera år av praktik var hon så säker på fördelarna med metoden att hon reste på turné i USA för att föra ut budskapet om fördelarna med reflexologin, som den fortfarande kallas i större delen av världen. Hon ville lära ut metoden till allmänheten, eftersom hon ansåg att privatpersoner enkelt kunde lära sig tekniken och hjälpa sig själva och sina anhöriga. Hon gav också ut två böcker, Stories the feet can tell (1938) och Stories the feet have told (1963), som översattes till svenska på 70-talet. Eunice Ingham är sannolikt den som bidragit mest till den nutida zonterapin, och att den blev en självständig behandlingsform.

Axelsons startade sin första zonterapikurs 1972 efter att Hans Axelson blivit botad från sin magkatarr efter en enda behandling, som utfördes av en elev på skolan som lärt sig zonterapi utomlands. Den presenterades från början som en vidareutbildning för färdiga massörer, men är sedan många år en egen terapiutbildning.

 Hur giltiga är i dag de metoder som började utvecklas för tusentals år sedan?

Vi ber Pa Sandberg, zonterapeut och reikiterapeut, att fundera över dagens zonterapi i relation till historien.
– Zonterapin är en gammal beprövad behandlingsform vars grund inte förändrats så mycket, säger Pa. Mycket gör jag säkert på precis samma sätt som den gamle egyptiske läkaren. Jag tänker att olika upptäckare genom tiderna försökt hitta egna förklaringar, men att den underliggande funktionen och effekten är densamma. Vi kan kalla det reflexzoner, meridianer eller neurologiska kopplingar, men vi vet faktiskt inte säkert hur det fungerar i kroppen.
Fast vi vet inte hur paracetamol verkar heller, förklarar Pa, eller vilka av alla tusentals kostråd som är mest sanna för just oss. Jag är nyfiken och vill lära mer, men ödmjukhet inför att det fungerar är lika viktig som vetskapen om hur. Jag har upplevt så mycket av zonterapins effekter. När pollenallergiker slipper besvär eller snedställda ryggar faktiskt blir bättre av zonterapi är jag först och främst tacksam, konstaterar han.
– Från att ha förr ha varit allmänt accepterade fick zonterapi och andra metoder stå tillbaka för den allenarådande skolmedicinen. Men nu har pendeln börjat svänga tillbaka, säger Pa. Det är inte längre bara antingen eller. Zonterapi hör framtiden till. Den är konkret fast den har många aspekter, många ändamål. Zonterapin är förebyggande, lindrande, lugnande, stärkande – och helt ofarlig. När allt fler baksidor av ensidig medicinering upptäcks behövs alternativ och komplement som känns och märks på riktigt, och som balanserar den ensidiga jakten på vetenskaplig evidens, avslutar Pa.