Ytligt eller djupt?

När jag utbildade mig till massageterapeut för ungefär 14 år sedan – det var inte på Axelsons, tyvärr – sa läraren något som jag inte har glömt. Inte på grund av att det var inspirerande, men på grund av att jag blev så perplex av den inställning han gav uttryck för.

Vi pratade om situationer som kan uppstå vid en behandling, och möjligheten att en kund skulle börja gråta under massagen. Läraren sa då till oss massageelever att han tyckte att om det hände oss, skulle vi sluta massera, säga till kunden att denne skulle gå hem och komma tillbaka en annan dag när han eller hon mådde lite bättre. Eftersom vi inte var psykologer. Det var hans seriösa rekommendation. Efter den lektionen visste jag att han kunde vara min lärare i grepp och tekniker, men inte mer än så.

Jag hade själv varit massageklient hos olika behandlare i ett flertal år och för mig var det mer regel än undantag att jag grät på bänken. Tack och lov hade ingen av de massörer jag gått hos någonsin bett mig gå hem. De kanske rentav förstod att jag inte nödvändigtvis mådde dåligt, utan att det var en av många helt naturliga reaktioner på spänningar som släpper. Kanske förstod de, trots århundraden av försök på att få oss att tro motsatsen, att kropp, psyke, tankar och känslor hänger ihop.

Vi kan inte röra vid en kropp, eller sätta en kropp i rörelse, utan att röra vid det som bor i den kroppen. Det är ett känt faktum att kroppen ”lagrar” minnen, upplevelser och trauman till exempel i form av muskelspänningar. Och när de släpper kan allt möjligt bubbla upp, skratt, tårar, inre bilder, lust att skrika, kreativa idéer, ljud, skakningar… De kan också släppa helt lugnt och stilla, eller bara med några extra djupa andetag – de allra flesta massagebehandlingar jag har gett har inte varit så vilda.

Jag har själv väsnats mer än flertalet av mina egna klienter. Hur mycket man ger hörbart uttryck för det som kommer till ytan, är säkert en fråga om personlighet, och hur mycket man ger sig själv tillåtelse att släppa fram. Det är absolut inte någon nödvändighet att gråta under en behandling. Men om det händer, är det verkligen inte ett bevis på att man mår mycket sämre än den som inte gråter.

Att återhållna känslor kan ge upphov till sjukdom och dåligt mående, är en utbredd vedertagen teori. Om vi i vårt yrkesutövande som massörer, yogalärare, kostvägledare, coacher och allt möjligt annat, lyckas nå så djupt med våra händer, våra frågor eller de övningar vi erbjuder, att en spänning släpper och en känsla kan komma från kroppens djup till ytan, vill jag därför föreslå att vi ska ta emot den väl.

Nej, vi är inte psykologer. Men det krävs inte en psykolog, enbart en människa, för att rymma en annan människas känslor. Vi behöver inte fixa den som gråter, skrattar eller skriker, bara acceptera att det händer, och att bara människan själv – om ens det – vet vad det är som händer i hen.

När jag tänker närmare på saken, så har ju min tidigare massagelärare faktiskt inspirerat mig. På yogalärarutbildningen pratar jag alltid med eleverna om hur de tänker att de kan förhålla sig till om en elev börjar gråta under yogaklassen – för sånt händer. Det har varje gång varit en givande diskussion med många insikter kring vad det är att rymma, till skillnad från att fixa, en annan människa.

Och tack vare det han lärde mig, så står det ännu mer klart för mig hur jag själv bemöter en klient som gråter på massagebänken. Jag lyfter definitivt inte mina händer från kroppen, men frågar ”vill du att jag fortsätter?” Svaret har, de gånger det hänt, varit ja. Och då handlar det inte så mycket om att fortsätta någon tekniskt fulländad, knådande idrottsmassage, men lite mjukare beröring, tills gråten klingat av.
Jag behöver inte ens veta ”varför” personen gråter, och definitivt inte vara psykolog för att stanna kvar, för att fortsätta massera, för att hålla ett accepterande rum åt vad som än händer. Känslan efter en sådan behandling är en avspänning och mjukhet som inte bara sitter i musklerna.

Det finns så många sammanhang i livet där vi människor känner oss tvungna att hålla tillbaka det som rör sig i oss, och hålla uppe en fasad. Låt oss göra det behandlande rummet, det kroppsvårdande rummet till ett annat slags rum.

Jag har naturligtvis inga definitiva svar kring hur massageterapeuter och andra generellt ska agera i mötet med starka känsloförlösningar. Jag vill bara belysa att när vi jobbar med och rör vid kroppen, till synes på ytan, riskerar vi att komma i kontakt med det som är inuti och djupare än kroppen. Det är en risk vi i min optik bör vårda ömt och ödmjukt, så att vi inte blir rädda och stänger ner för det som kunde ha blivit en större terapeutisk vinst än den vi räknade med.

Krönikör Sandra Grundstoff, chefredaktör för FriskvårdsMagasinet och huvudlärare på Axelsons Yogalärarutbildning. Mer av Sandra – www.naturewise.dk