Vi vill inte tala illa om sjukvården

Det har skett ett antal gånger när jag intervjuar människor omkring något som inkluderar en sjukdoms- eller tillfrisknandehistoria att de kommenterar ”jag vill inte tala illa om sjukvården, så det här behöver du inte skriva, men…”

Den kommentaren kopplas typiskt till något av följande:

– läkare säger till dem att en friskvårdsåtgärd som de tagit till på eget initiativ inte har någon effekt – trots att de blivit av med sjukdomssymptom och mår mycket bättre

– läkare säger till dem att de inte behöver fortsätta med livsstilsändringar som de gjort i självläkande syfte, eftersom de ju får medicin nu

– en läkare säger att det är omöjligt att de kan ha de symptom som de faktiskt har

– läkare insisterar på någon aggressiv vårdmetod som till exempel operation, men personen är ståndfast och lyckas kurera sig själv med milda metoder

– läkare har helt enkelt inte lyckats hjälpa dem med deras sjukdom eller besvär, medan de har fått god hjälp av någon annan typ av ”alternativ” vårdmetod som de själva hittat

När jag blir ombedd att inte skriva något, så gör jag det inte. Jag vill gärna respektera dem jag intervjuar. Dessa människor vill verkligen inte tala illa om sjukvården. Det vill inte jag heller. Däremot vill jag väldigt gärna bidra till att berätta vad människor faktiskt har upplevt. Och det händer att jag använder en liten smula övertalning för att få lov att berätta en historia som har en kant, när jag tycker att den biten av historien har ett värde.

Jag tycker det är värt att berätta att läkare inte alltid har rätt, att de inte vet allt och att de inte sitter på hela sanningen om allt som rör människan och hennes hälsa. Jag tycker det är värt att veta att det finns många människor som blivit friska från sådant läkare bedömt omöjligt – ofta genom naturliga vägar som kost, livsstilsändringar och liknande.

Människor som haft mycket att göra med sjukvården har ofta stött på lite av varje, inklusive många varma, engagerade, kunniga och medmänskliga läkare och sjukvårdare. Kanske har de också fått hjälp att slippa dö, de är tacksamma för den hjälp och omsorg de fått och självklart vill de inte tala illa om sjukvården. De har kommit i kontakt med många vänliga människor som gjort sitt bästa och som kan väldigt mycket – på sitt område.

Jag tycker fortfarande att vi ska berätta hela historien. För även om de kan väldigt mycket på sitt område, så har deras yrkesområde sin begränsning, precis som allt annat har. Det finns ingen, läkare, kostrådgivare, yogalärare eller medicinsk massageterapeut som kan allt. Det som blir fel är när man från en position av auktoritet hävdar saker som man inte har full koll på, eller pratar som om att det jag inte vet, det existerar inte.

Det finns läkare, säkert riktigt många, som intresserar sig för mat som medicin, goda vardagsvanor, naturliga behandlingsmetoder och liknande. Men det ingår inte i någon större utsträckning i deras obligatoriska utbildning, och det är inte deras specialområde per definition. Därför är det självklart att det inte är den typen av åtgärder som de flesta läkare drar fram ur rockärmen när de möter en patient. Det är inte någon grund till att tala illa om dem.  Igen, ingen kan veta allt.

Det jag tycker vore önskvärt, är helt enkelt en smula ödmjukhet i alla riktningar. Det bästa vore väl om alla visste tillräckligt för att rekommendera varandra vid behov, och ge de hänvisningar som kan göra att alla får den vård de bäst behöver, varken mer eller mindre. Det näst bästa vore om alla läkare åtminstone kunde låta bli att försöka avråda människor från att hjälpa sig själva med milda metoder.

I massageutbildningen är det kutym att lära sig avgöra “när man inte ska behandla, men skicka patienten vidare till någon med andra kunskaper”. En liknande självinsikt i läkarutbildningen vore uppfriskande, tycker jag.

I Traditionell Kinesisk Medicin och i Ayurveda likaså, har den gamla, naturbaserade hälsoläran hittat sin plats sida vid sida och i fred med modern medicin. En ayurvedisk devis är att alltid börja med den mildaste medicinen, och bara möta mycket aggressiva sjukdomstillstånd med aggressiva metoder, efter att allt annat visat sig otillräckligt.

Det är värt att tala om att det finns många möjligheter och många människor med olika specialkunskap, och att ingen av dem vet mest om allt. Vi vill inte tala illa om sjukvården. Men om det som utspelar sig i verkligheten är så illa att vi inte kan berätta om det utan att det låter som smutskastning – då är det kanske verkligheten som behöver rättas till en aning.

Sandra Grundstoff
chefredaktör för FriskvårdsMagasinet och huvudlärare på Axelsons Yogalärarutbildning