När man pratar om nageltrång, eller unguis incarnatus som det så fint heter på latin så märker man väldigt snabbt att studenterna på Fotvårdsutbildningen delas in i två läger: de som sträcker på sig lite extra och de som nästan vill sjunka genom golvet av skräck.

Under min utbildning var jag en av de personer som tyckte att nageltrång var jätteläskigt att behandla, och det är av denna anledning jag vill dela med mig av min upplevelse om hur det var att behandla mitt allra första nageltrång som Nydiplomerad Fotterapeut.

Dagen efter min Diplomering på Axelsons stod jag på salongen jag hyrde in mig på och skulle hälsa min allra första kund välkommen. Tänk, den första ”riktiga kunden”. En kund som skulle komma att betala ordinarie pris istället för priset för en elevbehandling, och en kund som förväntade sig en proffsig terapeut som med vana och trygghet kunde hjälpa henne oavsett vad problemet var.

Min första kund anlände kl 09.55 och kl 10.00 satt hon i min helt nya behandlingsstol och berättade att hon hennes vänstra stortå gjorde jätteont på grund av ett nageltrång (Digitus 1/Hallux sinister medialt).

Jag trodde nästan att jag skulle sjunka genom golvet.

Ett nageltrång?! Som smärtar!

Första kunden!

Hur kunde min allra första kund visa sig ha det?!

Medan hon i godan ro satt i fotbad med lite tidningar som sällskap bläddrade jag fram och tillbaka i min pärm för att läsa igenom alla anteckningar jag hade om nageltrång. Jag repeterade allting för mig själv, dunstomslag, 5-stegs metoden, nageltrångsborr, återbesök, och tänkte: ”Hur ska jag bemästra detta?”

Det kändes nästan som att jag hade en utomkroppslig upplevelse och kunde se mig själv från ovan stå där i min nya lokal, i mina nyinköpta terapeutkläder och sprillans nya instrument.

Där och då insåg jag något väldigt värdefullt, nämligen att det är just detta jag utbildat mig för att kunna hantera, och att jag därmed är kompetent nog att bemästra och behandla detta helt själv. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag, hur nervös jag än må ha varit, behövde tro på mig själv och fokusera på att jag både sett och behandlat detta tidigare.

Diplomet jag dagen innan hängt upp på väggen till behandlingsrummet är trots allt ett bevis på att såväl skolan som alla mina handledare stod bakom mig och var trygga i att jag skulle klara av detta. Vi väljer själva om glaset är halvfullt eller halvtomt, och där och då valde jag att fokusera på rösten som sa att jag är kompetent nog att klara detta, att det kommer gå bra, ja jag bestämde mig helt enkelt för att det skulle gå bra.

Med nyvunnen insikt satte jag mig ner vid kunden och behandlade kunden, precis som vi lärt oss i skolan. Behandlingen gick bra och relativt smärtfritt då jag med hjälp av 5-stegs-metoden kunde avlägsna den bit av nageln som skapade nageltrånget och när kunden lämnade kliniken hade hon inte längre någon smärta i tån.

Kunden i fråga kom tillbaka många gånger och var alltid lika nöjd och glad, och det går inte en dag på Fotvårdsskolan som jag inte tänker på hur det var att stå där med min allra första kund. Jag tänker på hur nervös jag var, men framför allt hur viktigt det är att tro på sig själv, inte minst när man är nyexaminerad.

Varje gång våra elever ska ta emot kunder på elevpraktiken drar jag mig till minnes av min första “riktiga kund”.

Min första “riktiga nageltrångskund”.