Mindre är en möjlighet

Härom kvällen såg jag en dokumentär som heter Minimalism – en film om det som är viktigt. Den handlar om två män i trettioårsåldern bosatta i USA, som plötsligt insåg att de inte blev lyckliga av att jobba häcken av sig för status, pengar och saker – tvärtom.

Berättelsen om Joshua och Ryan och deras beslut att rensa ut allt i sitt liv som inte tillför värde, kantas av diverse intervjuer och dokumentärklipp. En familj som flyttat in i ett 30 kvadratmeter stort hus på hjul. En kvinnlig professor i hållbarhet som förfäras över de tusentals ton modekläder som bränns upp varje år.

Horder av köphungriga människor som välter in genom varuhusdörrarna på reaöppningen, skriker och sliter i varorna och i varandra. Blinkande reklamskyltar överallt, för leksaker, parfymer, junk food och bokstavligt talat allt annat.

Ett av de klipp som gjorde intryck på mig var en man som berättade att han som helt ung valt utbildning efter utsikten att tjäna mest pengar. Vid 28 hade han en årsinkomst på över en miljon svenska kronor, då han fick beskedet av sin arbetsgivare att han skulle befordras, med utsikten till tredubblad lön.

Mannen berättar att han gick till sitt arbetsrum, stängde dörren – och började gråta. Han insåg att om han började generera och leva med en sådan inkomst, skulle han aldrig kunna välja bort det igen. Alla de drömmar som han trots allt närt om sig själv som en vild, fri, äventyrlig person som stimulerades av det oförutsägliga, skulle aldrig bli till något. När han berättade hur han åkt ner i hissen, gått ut genom dörren och aldrig kommit tillbaka, var det med glöd i ögonen och ett brett, varmt leende.

Jag står själv just i begrepp att sälja min bil. Det är ingen dyr bil, men vad det skulle kosta att laga den överstiger vad jag är villig att satsa. Jag har haft bil i sammanlagt tre år av de fyrtiotre år jag levt, men jag upptäcker att det poppar upp frågor som hur jag ska ”klara mig” utan.

De frågorna är för mig en bra indikation på att jag ska släppa bilen, åtminstone ett tag – det känns alltid bättre att inte glömma hur bra jag klarar mig utan materiella ting, bekvämligheter och sådant som belastar månadsbudgeten. Utan bil får jag mer motion, jag märker årstidernas skiftningar och sparar belopp som motsvarar åtskilliga arbetstimmar.

Många som utbildar sig hos oss berättar historier om att lämna något som inte gjort dem gott. Inte sällan ett arbete som inte gett dem värde – åtminstone inte ett värde som motsvarat den stress och belastning det medfört. Alltför ofta innehåller historien ett element av att ”gå in i väggen”, drabbas av medicinsk stress eller andra fysiska åkommor innan man förstått att det krävs en omställning.

Kanske tillhör du de lyckliga som redan fattat att den nyaste iPhone, ett pimpat skitdyrt kök eller att låna pengar för att kunna följa modesvängningarna, inte är vägen till tillfredsställelse. Åtminstone ingen varaktig sådan – möjligtvis korta adrenalinkickar.

Likväl är det lätt att hålla fast vid något för att vi känner till det, eller för att vi ännu inte känner till alternativet. Hur mycket pengar lägger du på saker? Behöver du allt det du lägger pengar på? Hur många arbetstimmar motsvarar de pengarna? Hur mycket tid lägger du på att städa bland, och se efter, dina saker? Finns det begagnade alternativ? Vad vill du att din dag ska innehålla, vad skulle du vilja att ditt arbete ger dig?

Jag läste en artikel där en sjuksköterska berättar om de insikter och den ånger människor uttrycker när de ligger inför döden. ”Jag ångrar att jag arbetat så mycket” var nummer två på listan. Nummer ett var ”Jag ångrar att jag inte levt det liv jag själv ville, i stället för det andra förväntade av mig”.

Jag önskar för oss alla, att vi ska inse och realisera det som är viktigast för oss själva, medan vi har tid och kraft. Jag gissar att det inte för dig heller är status, pengar och prestationer som är det viktigaste.

Sandra Grundstoff,

huvudlärare på Axelsons Yogalärarutbildning och chefredaktör för FriskvårdsMagasinet