Jag tror på helheten, om en människa inte mår bra behöver man se över flera olika delar, inte bara behandla symptomen utan även ta reda på VAD det är som orsakat det för att kunna arbeta förebyggande.

Jag har varit en mästare på att dölja känslor som ilska och sorg med resultatet att det yttrat sig som smärtor, främst i ryggen och bäckenet. Jag har lagt ner mycket tid och pengar på diverse behandlingar för att just behandla symptomen men inte mycket tid har gått till att definiera vad som orsakat dessa skador. Jag har bara kört på tills kroppen sagt ifrån, behandlat det och sen fortsatt köra på.

Jag har varit tävlingsgymnast när jag var yngre och tränade nästan varje dag – löpning, styrketräning förutom gymnastiska övningar. Det viktigaste var att bli bäst och vinna medalj.
När jag blev äldre tappade jag intresset för träning, försökte mig på simning, aerobics och styrketräning där fokuset låg mer på att gå ner i vikt, bli vältränad eller ”deffad” men inget gav mig någon glädje. Jag gjorde min träning mer som en rutin, som ett måste. Nån nytta gjorde det säkert i alla fall fysiskt.

För drygt åtta år sen hittade jag YOGAN! Till en början var det en träningsform liksom alla andra – jag skulle bli svettig och få träningsvärk för att bli mer vältränad. Men efter ett par års träning hände nåt. Jag insåg att andningen blev ett enormt viktigt verktyg som fick mig att hitta en glädje och ett flow som gjorde att min träning blev något mycket mer än bara träning. Jag kunde komma på mig själv att istället för att fokusera på själva positioneringen så låg mitt fokus på andetaget – hur väl jag rörde mig i takt med mitt eget andetag – hur vi i klassen tillsammans rörde oss synkroniserat med vårt gemensamma andetag. Det är så vackert, som en dans utan beröring, där vi delar en känsla av total lycka, att vara här, just här, och nu tillsammans.

Jag vet, jag har också tänkt ”vilket hokus pokus”, det kan väl ändå inte vara sant. Måste man bli så där flummig om man utövar yoga? Jag minns att jag läste i flera yoga böcker om tillfällen som författaren lyfter om den där dagen då de upplevde himlen som extra blå, kaffet eller maten som luktade och smakade fantastiskt. Jag skrattade gott åt detta tills den dagen kom i mitt liv, när solen värmde mitt ansikte när jag klev ut på trappen för att dricka mitt morgonkaffe, den där rosen som doftade mer ljuvligt än någonsin förr och himlen som på nåt magiskt sätt fått en djupare blå färg än vanligt. Varför såg jag inte det tidigare?

Idag ser jag det inte som nåt flummigt utan som en förmåga att fokusera på de där små detaljerna som vi så ofta tar för givet. Det är tack vare yogan som jag kan se och njuta av de där små detaljerna som förhöjer min vardag. Kanske extra mycket nu under den rådande situationen där vi alla fått stanna hemma och jag liksom många andra njutit av vår fantastiska natur. Att få förundras över det magiska som finns överallt runtomkring oss men som de flesta av oss inte har tid att se eller förundras över. Yogan har gett mig dels en fysisk men också en mental träning som ger mig en inre ro, en acceptans för att saker och ting tar tid men också att det inte alltid blir som man trott eller velat.

Varför har detta blivit så viktigt för mig? Jag har ett heltidsyrke som rektor där jag periodvis har många bollar i luften och där jag måste ta snabba beslut. Det är många eldar som ska släckas och som jag inte heller alltid kan förutse. Då behöver jag BALANSEN i min träningsform där allt ska gå långsamt, med en medvetenhet i mina rörelser och där jag har möjlighet att släppa taget om jobbiga samtal eller känslan av att ha misslyckats då jag inte hann med det jag planerat för dagen.
För mig sker det i yogan, oavsett om jag tränar hatha-, vinyasa- eller yinyoga, där jag kan fokusera på mitt andetag eller hur det känns i min kropp.

Att meditera hjälper mig att bli mer fokuserad i det jag gör just nu. Tro mig, jag har otroligt svårt att vara här och nu då jag i mitt yrke måste ligga steget före, ibland flera månader i förväg. Men meditationen gör att jag tillåter mig själv att släppa taget om alla måsten, alla förväntningar som andra och jag har på mig själv. Den där känslan av att tid och rum upphör att existera gör mig lycklig. Den ger mig kraft och ork att kämpa på.
Det finns dagar då det fortfarande kan vara svårt att meditera och släppa taget men när det sker så tänker jag att det finns en mening i det också. Vi är så fokuserade på att prestera att vi tappar bort att det är själva resan, processen som lär oss saker om oss själva.

Yogan har också fått mig att lära känna min egen kropp igen – var gör det ont, varför gör det ont, hur kan jag göra det annorlunda för att det inte ska göra ont. Det försöker jag tänka på när jag nu håller i yogapass – vi är alla så olika byggda med diverse fysiska och känslomässiga bagage som påverkar vår hållning och rörelsemönster. Vänd ditt fokus inåt och lyssna på vad kroppen säger till dig. Våga känn efter hur det känns i just din kropp. Om det är något som inte känns bra – justera din position.
Yogan har också fått mig att bli snällare mot mig själv. Som en högpresterande kvinna med höga krav på mig själv är det lätt att fastna i att säga ”JA” till allt spännande som erbjuds i min väg vilket i slutändan kan resultera i en utbrändhet. Utmaningen för mig är att vänta med att tacka ja, att sova på saken, för att se om det är realistiskt att göra allt skojigt.

Jag har varit tvungen att ifrågasätta mina beslut genom att värdera varje val jag numera gör utifrån mitt nya livsfokus: jag vill må bra fysiskt och mentalt samtidigt som jag utmanar mig själv med nya aktiviteter som får mig att känna ett visst obehag. Varför? Jo för att det är ju när vi utsätter oss för sånt som är lite obehagligt, som ligger utanför vår comfort zone som det sker magiska saker!
Yogalärarutbildningen var en utmaning med obehag men också många magiska insikter.