GMO – smart teknik eller bara en bugg?

När det gäller GMO är forskningen pigg på att ta fram produkter, samhällsnyttan är inte lika uppenbar. Är gentekniken tillräckligt smart för 2010-talets konsumenter?

Nya uppfinningar är något som alltid fascinerat oss människor. Om de är till nytta tas de snabbt upp i samhället, trots att det kan finnas frågor om hälsoaspekterna – se bara på den trådlösa tekniken och mobiltelefonin.

Potatisen är sitt eget bekämpningsmedel

Journalisten Michael Pollan, som skrivit en rad böcker om matens och miljöns betydelse, provade för några år sedan att plantera lite genmanipulerad (GM) potatis i sin köksträdgård.

Han beställde hem en påse sättpotatis som tillverkar eget gift mot Coloradoskalbaggen, den amerikanska potatisskördens fiende nummer ett. Faktum är att själva potatisen är registrerad som ett bekämpningsmedel.

I påsen från tillverkaren Monsanto fanns samma typ av vägledning som brukar följa med nya datorprogram. Företaget liknar faktiskt sin genteknik vid ett operativsystem som kör den nya generationen grödor. I texten stod det att användaren får licens till att odla produkten under en säsong efter att förpackningen öppnats. De modifierade generna i produkten är nämligen Monsantos immateriella egendom. Skulle man till äventyrs spara lite av skörden som utsäde till nästa år, bryter man mot lagen.

De genmodifierade potatisarna växte snabbare än alla de andra ekologiska knölarna i trädgården. Och de såg helt normala ut. Skillnaden är osynlig, men samtidigt enorm, menar Pollan. Den intelligens som förr fanns utanför potatisen sitter nu inuti potatisens egen arvsmassa. Kan man kanske prata om smartpotatisar?

Framgångsexempel

Michael Pollan leder även en kurs om framtidens mat vid universitetet i Berkeley i Kalifornien. Han bjöd nyligen in växtgenetikern Pamela Ronald till en föreläsning och debatt om GMO. Hon var ett intressant val eftersom hon skrivit en bok om genteknikens möjligheter i ekologiska jordbruk.
– Det är viktigt att förstå att man inte kan dra all genteknik över en kam, säger Ronald i paneldebatten. Hon förklarar att det finns mycket att vinna med GM-tekniken: billigare odling som ger billigare mat, plus möjlighet att ta fram tåligare och näringsrikare växter.

Ett solskensexempel från GMO-världen är papayaträden i Hawaii som på 1990-talet hotades av ett virus som inga åtgärder rådde på. Det var svårt att använda traditionella växtförädlingstekniker eftersom papayaträdet har få släktingar, och inga virusresistenta varianter fanns att tillgå. Forskaren Dennis Gonsalves infogade därför genetiskt material från viruset och ”vaccinerade” träden mot sjukdomen. Odlingarna kunde räddas och de flesta papayafrukter från Hawaii är idag genmodifierade.

Japanerna som äter mycket papaya krävde tio års tester innan de vågade importera GM-frukterna. Och enligt studierna påverkas inte människor av virusmaterialet i papayan; det bryts ned i magsäcken. Men Gonsalves själv anser inte att gentekniken är någon helhetslösning, utan att man måste utvärdera varje enskilt GMO-fall för sig.
– Den stora frågan är om tekniken orsakar skador på miljön och på människors hälsa, säger han i tidningen Hawaii Tribune Herald.

Buggig teknik

Papayaprojektet var ett av 3 000 fältförsök som gjordes med GM-växter i USA mellan 1987 och 2008. Och det var faktiskt det enda som kom till praktisk användning.

Ett fruktlöst GM-projekt är det omtalade ”gyllene riset” som man fortfarande hoppas ska lösa utvecklingsländernas problem med A-vitaminbrist. I tio år och till en kostnad på hundra miljoner dollar har man jobbat med att ta fram, patentera och infoga först två, sedan tre gener för att få ris att bilda betakaroten – det gula ämnet som är ett förstadium till A-vitamin.

Men det har visat sig att betakarotenet bryts ned för snabbt i det skördade riset. Kanske beror det på att ris lagras som torrvara till skillnad från de färska, vattenrika grönsaker där betakaroten finns naturligt. Dessutom krävs det en ganska fettrik kost för att kroppen ska kunna ombilda betakaroten till A-vitamin. Knappast den typ av mat som de allra fattigaste får i sig.

I praktiken verkar det alltså vara mer komplicerat än förväntat att använda GM-tekniken. Det gäller att komma ihåg att växter är komplexa ekosystem, menar Richard Lewontin, professor i genetik vid Harvard University. Visst kan man gå in och ändra saker i ekosystem, men man kan aldrig veta säkert vad effekterna blir nedströms i systemet.

Osäkert vilken effekt tillsatta gener har

Genteknikern Thierry Vrain från Kanada understryker att GMO fortfarande handlar om en väldigt ospecifik teknik som inleddes när man fortfarande trodde på hypotesen att en gen ger en enda typ av egenskap. Men en gen kan reglera mängder av olika funktioner i en organism.

Och när forskare skjuter in en ny gen i en växt, vet de inte exakt var i DNA-koden den kommer att hamna. Genen kan sätta sig var som helst i arvsmassan. Dessutom brukar man stoppa in antibiotikaresistenta bakterier som en slags ”streckkod” för att kunna identifiera GM-genen, plus virusmaterial som talar om för den nya genen att den ska aktiveras. Vad sådant virus- och bakteriematerial kan ha för inverkan är det ingen som vet.

Kanske är Michael Pollans smartpotatisar inte så intelligenta trots allt? Själv kallar han GM-tekniken för ett ”buggigt” operativsystem som fortfarande är på betanivå.

Den krassa kommersiella verkligheten

Idag består nästan hela världens GM-odlingar av två typer av grödor som tagits fram av en handfull av de allra största kemibolagen:
♦  Roundup-Ready-grödor: Resistenta växter, framför allt soja och majs, som tål det kemiska ogräsmedlet glyfosat (Roundup).
♦  Bt-grödor: Växter, speciellt bomull och majs, som själva kan producera en modifierad och mer koncentrerad variant av det naturliga bakteriegiftet Bacillus thuringiensis.

Till en början såg många odlare stora fördelar med GM-grödorna eftersom de inte längre behövde köpa och spreja lika mycket bekämpningsmedel. Trots att de var tvungna att köpa dyrare utsäde kunde de spara pengar. Trodde de.
Men efter några års användning började resistens uppstå bland både ogräs och insekter. Detta har lett till att man måste spreja mycket mer glyfosat och att man i många fall tvingats återgå till äldre, ännu skadligare gifter.

Grönare med ekologiskt

Enligt svenska Naturskyddsföreningen är det fullt möjligt att få fullgoda skördar enbart med ekologiska jordbruksmetoder. I USA har Rodale Institute jämfört ekologiskt och kemiskt jordbruk i 30 år och menar att avkastningen från ett ekologiskt jordbruk matchar konventionell genmodifierad odling. VD:n Mark Smallwood säger i filmen GMO OMG:
– I början presterar GMO-grödorna bättre. Men ökningen är inte långlivad. Faktum är att ekologisk majs klarar sig bättre i sämre förhållanden, till exempel vid torka. Jämförelserna visar också att kemiska jordbrukssystem släpper ut nästan 40 procent mer växthusgaser än ekologiska system.
– De senaste hundra åren har omkring 93 procent av mångfalden försvunnit i USA. Grödor som förädlats fram under årens lopp för att klara specifika förhållanden har ersatts med en industriell monokultur som styrs av kemikalie- och GMO-jättarna.

Hälsofaror?

I dagsläget finns det ingen vetenskaplig konsensus om säkerheten hos genetiskt modifierade livsmedel och grödor. De flesta forskare verkar överens om att GM-projekt bör utvärderas var för sig genom att titta på växten, den nya genen och det färdiga resultatet innan några svar kan ges.

Riskerna som man ser ligger framför allt i miljökonsekvenserna med monokulturer, gifter och antibiotikaresistenta gener. GM-tekniken präglas också av ett ”medicinskt” sätt se på jordbruket med en specifik åtgärd mot en viss insekt eller sjukdom istället för en mer systeminriktad approach.

En fransk studie från 2012 har dock rört om en del i grytan. I två år fick råttor äta Roundup-ready-majs och dricka vatten med låga mängder glyfosat i. Råttorna fick svåra lever- och njurskador och dog tidigare än vanliga råttor. Flera utvecklade dessutom enorma tumörer.

Det största problemet med studien är att den inte kan visa vad som orsakat skadorna – GMO-majsen eller bekämpningsmedlet eller båda. Den har också kritiserats för att forskarna inte lämnade ut sina rådata, och för att typen av råttor som användes har särskilt lätt att utveckla tumörer. Men inte heller Monsanto lämnar ut några rådata, och samma råttor ingick i deras korta tremånadersstudier som gjordes för att bevisa att deras GMO-majs var oskadlig. Då var det ingen som klagade.

Kritiken ledde till att publiceringen av artikeln drogs tillbaka, men studieresultaten har nu publicerats på nytt i tidskriften Environmental Sciences Europe. Inklusive de rådata som kritikerna efterlyste. Däremot ligger Monsantos egna data fortfarande inom lås och bom.

Tillbaka till Michael Pollan och potatisen – var den okej att äta? Han berättar att säcken med de skördade GM-knölarna blev stående. Han hade ju en massa andra, ekologiska, grönsaker i trädgården som kändes betydligt trevligare och säkrare att äta.

Och varför skulle man egentligen välja en betaprodukt full av möjliga buggar när det finns helt naturliga varianter från ostörda ekosystem att sätta tänderna i?