När jag ser tillbaka på det hela så blir det väldigt tydligt. Det jag ser är en människa som mår dåligt utan att riktigt förstå varför.
Någon som innerst inne vill så mycket men saknar verktygen för att nå dit.
Någon som befinner sig i ett konstant sökande, men som inte alls är mottaglig.

Och när det blev för mycket var det så lätt att bli bekväm i sin tillvaro istället för att kämpa på. Det är så tragiskt, och alldeles för vanligt.
Jag var inget undantag.

Wow… Okej, jag ser hur det låter. Dramatiskt. Men häng med för det blir bara värre.

Jag trodde att mitt liv handlade om att ha roligt och att må bra, men egentligen dämpade jag bara ångest och stress. Sömn prioriterades bort i utbyte mot något jag kallade för egentid, som egentligen bara var mer skärmtid. Mina kostvanor var 1 – 3 mål om dagen med stora flux, och klämde ofta i mig något slafsigt eller sött när dagen varit riktigt bra eller inte alls varit särskilt bra. Och den konstanta stressen för att ta sig från punkt A till punkt B så att jag skulle komma hem tidigare… var brann det någonstans? Bråttom till vad?
Träning. Say no more. Precis som med allt annat fanns bortförklaringarna redo för att kontra alla tänkbara argument. Den konstanta kampen av att upprätthålla en status quo av bekvämlighet var uttömmande. Så höll jag på i flera års tid medan min kropp och mitt sinne bara vissna och tog stryk.

Fortfarande alldeles för dramatiskt?
Tillåt mig då att sätta detta i en härlig kontrast: Hade vi låtit ​ett barn​ behandla sin kropp på det här sättet?

Jag hade en konstant värk som plågade min rygg och kroppen i överlag kändes svag. I mitt huvud regerade oftast en matthet som bidrog till en obrydd inställning inför det mesta. Intellektuellt understimulerad och emotionellt otillgänglig. Detta präglade verkligen mig i helhet. Jag mådde fysiskt, psykiskt och emotionellt dåligt utan att riktigt förstå varför. Den här livsstilen pågick i flera år. Tillslut stod jag bara inte ut längre.

Månaden var december och klockan var sent. Riktigt sent. Likt många gånger tidigare hade jag planterat mig framför datorn trots att min kropp bönade mig om att få vila. Den kände sig vek och var utmattad. Jag var övertrött och blev inte nöjd oavsett vad jag försökte underhålla mig med. Landade i att mållöst klicka runt på nätet i ett desperat försök till att hitta ​något. ​Utan att märka det själv så hade det oändliga klickandet tystnat och mina överansträngda ögon bara stirrade in i skärmljuset. Min utmattade hjärna hade bara kopplat bort, och min kropp fick rampljuset…

Det var i den stunden jag nådde vad jag i dagsläget kallar för min “​fuck it​”-gräns. Det var alltså så pass illa att oavsett vad jag gjorde härnäst så kunde det inte kännas värre inombords. Jag hade bytt bort hälsa och självkänsla mot billig, destruktiv bekvämlighet. Att erkänna det för mig själv rev i hela själen.

Sedan dess har jag valt må bättre och aktivt fattat beslut därefter. Det allra första jag gav mig på var mina rutiner: regelbunden dygnsrytm och kostvanor som fick min kropp att må bra. Basics. Det var förvånansvärt lätt när jag faktiskt lyssnade på min kropp. Körde därefter på och provade mig fram. Testade allt möjligt. Det var kul, och allt bara… funkade? Gång på gång såg och kände jag förändringar i mig själv. Ett halvår senare hade jag tappat nästan 20 kilo, kände mig inte alls lika begränsad i min kropp och var pigg. Det gjorde mig så glad och jag mådde så mycket bättre.

Kom till insikten att det handlar om små förändringar över längre perioder. Förändringar jag kan göra och som passar mig. Det är hållbara förändringar.​ Efter ett tag upptäckte jag också något riktigt häftigt. Förändring genererar mer förändring.

Jag var igång och vid god vigör. Det fanns inga planer på att bli bekväm igen. Jag ville mer. Utveckling. Mitt fokus var fortfarande på min hälsa men jag ville även hitta en sysselsättning som passade mig. Något jag kunde relatera till och som kändes viktigt för mig. Och då hittade jag faktiskt Axelsons på webben.

Som tonåring ville jag bli naprapat så deras massageutbildningar fångade snabbt mitt intresse. Studietakten var flexibel och inga särskilda akademiska förkunskaper krävdes. De hade ett bra rykte; deras tidigare elever och andra verksamheter talade gott om dem. Det var ett skönt upplägg och verkade jäkligt kul. Vilken grej. Minns att jag blev laddad och tänkte: “Fan, jag kör”.

Idag är jag utbildad till massageterapeut och mår bättre än någonsin. Friskvård blev mitt kall, klyschigt nog. Men det är härligt, och ruskigt givande att få samarbeta med andra människor för att hjälpa dem hitta till deras version av välbefinnande. Och när jag inte gör det så jobbar jag på mitt eget välbefinnande. Det finns alltid något nytt att lära sig, arbeta på eller arbeta med. Branschen är gränslös, precis som arbetet med kroppen, och Axelsons är en fantastisk plats att starta på.