Emma vann FriskvårdsMagasinets skrivtävling sommaren 2017

Emma Lindroth Steinwall vann Axelsons & FriskvårdsMagasinets skrivtävling sommaren 2017 på temat Återerövra kroppen med sin berättelse “Aldrig mer ovänner”.

Juryns motivation till att välja Emmas text: “Texten är välskriven, personlig och konkret. Den beskriver på ett sätt som nog många kan känna igen sig i, motståndet inför utmaningar och lyckan över positiv förändring, och hur det att övervinna det förstnämnda är en förutsättning för det sistnämnda. En historia att inspireras av; kunde hon så kan jag!”

Emma Lindroth Steinwall

Läs intervjun med Emma här!

Aldrig mer ovänner

Jag tackar nej till biljetten till Robbie Williams-konserten. Inte för att den är för dyr, eller för att datumet inte passar. Utan för att jag vet att så lång tid som konserten tar, så länge orkar jag inte stå upp.

Eftersom jag inte är överviktig är det inte många som vet vilket dåligt skick jag är i. Men sanningen är att jag är orkeslös som en gamling. Jag tar hissen en våning upp. Jag cirkulerar jättelänge på parkeringen för att slippa gå några meter och jag har inte tagit ett löpsteg sedan högstadiet.

Nästan jämt är jag småkrasslig och jag använder nässpray och värktabletter dagligen. Sömnen är usel och de flesta dagar passerar i ett dimmigt ludd och det finns ingen skärpa eller energi i det luddet. Så för att hålla igång äter jag socker. Jättemycket och hela tiden, man måste ju vara vaken när man jobbar. Sen tar jag insomningstabletter varje kväll, för det är svårt att varva ner fastän jag bara suttit på en kontorsstol hela dagen.

Jag är 39 år när känslan av att det här inte är livskvalitet smyger sig på. Om jag känner mig som åttio innan jag är fyrtio, hur kommer jag då att känna mig när jag verkligen är åttio? Kommer jag ens att bli så gammal? Jag vill inte vara såhär orkeslös. Jag vill en sån som springer lopp. En som hänger med, när alla ska åka tjejvasan ihop på jobbet. Eller en yogatjej, sådär skönt ostressad och kompis med sin kropp.

Ja, det är nog precis det jag vill bli. Vän med min kropp igen, som när man var liten och kunde hjula och klättra och dyka jättesnyggt. Som när man satte sig på cykeln och trampade iväg utan mål och kom tillbaka sex timmar senare och det hette inte träningspass utan lek.

Så jag bestämmer mig för att ändra mitt liv och önskar mig en PT i fyrtioårspresent, och det får jag. PT-Olivia är 23 år och ser ut som en luciakandidat fast superfit, och jag tänker att vad i hela världen vet hon om livet eller utmaningar. Hon kommer aldrig att förstå varför det är så jobbigt för just mig att bli en aktiv person.
Jag berättar att jag vill kunna springa en mil och att jag vill bli en sån som tränar. Fast egentligen är det ingen ide att försöka, det kommer aldrig att gå. Och jag har barn, tre stycken, så jag har inte så mycket tid. Eller ork.

Här någonstans blir jag plötsligt ledsen över alltihop, över hur enormt hög tröskeln känns. Känslorna tränger sig på och till slut bubblar det över och tårarna rinner. Olivia går och hämtar lite snytpapper och säger att den där milen, det grejar vi utan problem. Det är inställningen som är utmaningen.

Sen gör vi en plan, och jag bestämmer mig för att följa den utan kompromisser. Varje vecka bokar jag mina träningspass utifrån familjens kalender och alla pass genomförs utan undantag och utan känna-efter. Målet är kontinuiteten, minst tre pass i veckan under ett år, och jag ska inte utvärdera förrän året är slut om jag vill fortsätta så eller inte.

Men sen var det den där milen. Jag väljer Falkenbergs stadslopp, ett sommarlopp i grannstaden där jag inte känner en kotte, och anmäler mig redan i mars.
Första gången springer Olivia och jag två kilometer, fast inte i ett sträck. Jag är kissnödig av nervositet och alldeles för påklädd. Efter ungefär hundra meter känns det som om jag ska få en stroke fast tempot är så lågt att man hade kunnat passera oss med snabb gång.

Sen springer jag, två gånger i veckan, exakt efter Olivias schema. Ett pass ligger mitt i påsksemestern och för första gången i livet packar jag med träningskläder och sen bockar jag av mina sex kilometer en underbar vårmorgon i Dublin.

Beredd på att motivationen ska dala efter några månader har jag bokat in en träningsresa med syrran. Vi åker till Portugal och alla är glada och avspända, men jag är golvad av mindervärdeskomplex. Jag aktar mig noga för utmaningar och väljer först bara lätta pass som inte kör slut på en. Sen hamnar jag på ett cirkelgympass. Där händer det något, för bland hantlar och maskiner känner jag mig hemma och känslan gör mig stark. Cirkelgymmet blir vändpunkten och jag vågar mig in på okända marker; boxning och soma move, tabata och nån sorts brottningsintervallpass. Och ingen verkar märka att jag inte är någon riktig träningsmänniska.

Fyra månader efter första löparpasset är det dags för milloppet. Det är trettio grader varmt, magen är helt upp och ner och jag börjar nästan gråta när gps-klockan krånglar. Men jag springer. Hela milen. Och när jag kommer i mål, strax över timmen, står Olivia där med en flaska bubbel och vi kramas och grinar lite.

Det här var tre år sen. Jag följde min plan hela första året, och sen var jag fast. För träningen har gett mig en helt annat liv. Den har gjort mig modigare, gett mig nya vänner, ett bättre självförtroende, bättre hälsa, starkare och snyggare kropp, ett nytt sätt att koppla av och enormt mycket mer energi i vardagen.
Men framför allt är jag vän med min kropp, och aldrig mer ska vi bli ovänner.

Emma Lindroth Steinwall