Den klassiska massagens historia

Text: Hans Axelson, skolans grundare

Själva ordet massage betyder knåda, men begreppet massage omfattar en rad olika grepp för behandling av kroppens mjukdelar. Massage är en av mänsklighetens äldsta behandlingsmetoder och har använts i många tusen år inom olika kulturer och folkslag världen över. Läkekonstens fader Hippocrates, i det antika Grekland, beskrev för över 2000 år sedan hur man med varierande massagegrepp kunde behandla olika besvär. I Romersk litteratur beskrivs också att massage användes i det Romerska imperiet. I detta rike fanns den berömda läkaren Galenus (år 131- 201), som uppmärksammade massagens värde. På platser som Kina, Japan, Indien, Hawaii och söderhavsöarna är massage sedan gammalt känd. I både Nord- och Sydamerika berättas att massagen använts vid behandling sedan urminnes tider. I Indien och Afrika vet man att mödrar använt sig av spädbarnsmassage sen långt tillbaka.

200 år med massagen i Sverige

Den man som utvecklade och lanserade massagen i Sverige var Per Henrik Ling (1776 – 1839). I vårt land är han mer känd som “den svenska gymnastikens fader” men internationellt sett har han mer blivit känd som upphovsmannen till den “svenska massagen”. Ling reste runt och studerade massage och gymnastikmetoder innan han utformade sitt eget massagesystem och sin gymnastikmetod. Han växte upp i Ljunga socken i Småland och flyttade 1799 till Köpenhamn där han studerade fäktning och blev en duktig fäktare. Samma år som Ling kom till Köpenhamn startade Franz Nachtegall ett gymnastikinstitut där. Gymnastiken på institutet var influerad av tyska gymnastikmetoder och Ling deltog regelbundet i Nachtegalls gymnastiklektioner under sin tid i Köpenhamn. Efter 5 år i Danmark hade Ling blivit fäktmästare vid Lunds universitet. På universitetet studerade Ling också anatomi för att förstå hur hans gymnastik påverkade människokroppen. Så småningom började Ling också resa runt till andra städer för att informera om och undervisa sina gymnastikrörelser. Han var utan tvekan framgångsrik och redan 1805 införde man hans gymnastik på gymnasium i Linköping.

Ling grundar skola

År 1813 flyttade Ling tillbaka till Stockholm och blev fäktmästare vid krigsskolan i Karlberg. Samma år grundade han också sin skola för utbildning av gymnastikdirektörer och sjukgymnaster, som fick namnet Gymnastiska Centralinstitutet. Lings gymnastikdirektörer var gymnastiklärare och deras utbildning syftade till att undervisa Lings friskgymnastik i det svenska samhället. Vid denna tid var Sveriges folk ett fattigt och lidande folk. Landet hade haft krig med Ryssland och förlorat detta. Ryssarna hade härjat och bränt längs hela den svenska Östersjökusten och Sverige hade också förlorat en stor del av sin yta, nämligen hela Finland. I denna eländiga tid framträdde en grupp eldsjälar som ville ge kraft åt det svenska folket och bildade det s k Götiska Förbundet. I förbundet fanns författarna Geijer och Tegner men också Per Henrik Ling, som främst sysslade med svenska folkets kroppar. Hans gymnastik skulle göra svenskarna friskare och starkare Hans sjukgymnastik skulle ta hand om de kroppsliga problemen hos folket. Inom Lings sjukgymnastik intog massagen en dominerande plats. Man masserade inte bara rörelseapparatens besvär utan Ling menade att de flesta organ i kroppen kunde behandlas, t ex lungor, hjärta, mage, tarmar m fl. inre organ.

Massage kombinerad med passiva och aktiva rörelser användes efter de flesta skador och sjukdomar, t ex var massage viktigt efter operationer för att patienten skulle tillfriskna snabbare. Man ansåg nämligen att ärrbildningar inne i kroppen motverkades av massage. Men även vid sjukdomstillstånd i inre organ användes massage. Man menade att en patient tillfrisknade snabbare från sjukdomar om patienten fick massage. Speciellt svaga patienter kunde genom massage bli starkare och friskare. Detta hade man främst kommit fram till genom erfarenhet. Ganska intressant är att senare tiders forskningar visar att massage förbättrar immunförsvaret och stimulerar funktionerna i många olika organ i kroppen. Särskilt har detta konstaterats vid forskning på djur (främst råttor och apor) och späd- barn. Så Lings metoder var nog inte helt fel även om man i sjukgymnastik och massage nuförtiden inte behandlar på detta sätt. Lings främsta teori i sitt arbete var att människan skulle vara i balans. Det skulle vara balans mellan kroppens båda sidor och mellan de olika muskel- grupperna. Lings intresse för balans i människokroppen är ju något som också omfattas av österländska behandlingsmetoder t. ex. akupunktur och akupressur, i vilka man talar om vikten av balans i kroppens energier för att uppnå hälsa.

Ling och hans efterföljare

För att få sina metoder mer vetenskapliga ville Ling samarbeta med läkare, men de var inte så intresserade. Många tyckte att Ling hade gått in på läkarnas område. Dock fick en av Lings elever tillstånd att delta vid undervisning i anatomi och fysiologi på Karolinska Institutet. Hans namn var L.G. Branting och han blev Lings efterträdare efter dennes död 1839. Ling blev efterhand mer och mer känd både i Sverige och utlandet. Många av Lings elever reste runt i världen och spred hans budskap. Särskilt stort var intresset i Amerika, där många framstående läkare blev mycket intresserade av Lings metoder. Många kom också till Stockholm och studerade för Ling och hans efterföljare. År 1825 blev Ling utnämnd till professor och han blev även medlem i Svenska Läkarsällskapet. Han blev t.o.m. invald i Svenska Akademin år 1835.

Lings son, Hjalmar Ling (1820-1886) var också verk- sam på Gymnastiska Centralinstitutet. Han presenterade i skrift sin fars metod och blev föreståndare för den pedagogiska avdelningen på Institutet.

Nya gymnastiska institut

Under större delen av 1800-talet var Gymnastiska Centralinstitutet den enda skolan i Sverige som utbildade sjukgymnaster (som även var massörer). År 1889 öppnade Dr. Johan Arvedson sitt “Arvedsons Gymnastiska Institut”, som förkortades AGI för utbildning av sjukgymnaster. Skolan var belägen i Stockholm och fanns där endast till 1937, då den efter Johan Arvedsons död lades ned. Axelsons Gymnastiska Institut som grundades 1962 för- kortas också AGI och har ibland av personer i äldre generationer förväxlats med nämnda skola. 1901 startade Major J G Thulin Sydsvenska Gymnastikinstitutet (SGI) i Lund för utbildning av sjukgymnaster i södra Sverige. Institutet övertogs av staten 1959.

Gymnastikdirektör Eric Börner grundade år 1912 Göteborgs Gymnastiska Institut (GGI) för utbildning av sjukgymnaster i västra Sverige. Eric Börner utexaminerades som sjukgymnast vid sekelskiftet och var en av kursens bästa elever. Därför fick han plats hos en rysk furste vilken hade ett hov på 50 personer. Börner stannade hos fursten i två år och följde med på resor till bl a Warzawa och Paris. Jag studerade själv vid Göteborgs Gymnastiska Institut 1957-58 då jag examinerades som sjukgymnast. Skolan lades ned vid Eric Börners död 1961. När jag fick reda på att skolan lagts ned tog jag kontakt med Eric Börners fru och övertog skolans inventarier, medicinska preparat och utrustning. Dock var jag inte intresserad av namnet eftersom- jag var verksam i Malmö. Med GGI:s utrustning och inventarier startade jag 1962 Axelsons Gymnastiska Institut i Malmö.

“Handbok i massage och sjukgymnastik”

I slutet av 1800-talet gav Dr. Emil Kleen ut “Hand- bok i massage och sjukgymnastik”, som är ett digert arbete i halvfranskt band på 596 sidor. Medförfattare i boken var också dåvarande docenterna Dr. Gustaf Zander och Dr. Patrik Haglund vid Karolinska Institutet. Boken torde vara det mest omfattande och detaljerade verk som skrivits om Lings och hans efterföljares massagemetoder. I boken beskriver Dr. Kleen, förutom behandling av rörelseapparaten, hur massage även kunde användas på områden som: hud, näsa, svalg, strup- huvud, öron, ögon, hjärta, lungor, matsmältningsapparaten och nervsystemet.

I boken indelas massagegreppen i:

1. Effieurage > strykningar
2. Friktioner > gnidningar
3. Petrissage > nypningar, valkningar, knådningar
4. Tapotement > slag, stötar, hackningar, bultnin- gar, klappningar, skakningar, vibrationer

Effleurage beskrivs som “centripetala strykningar som med mycket vexlande styrka vanligen utföras öfver ett större hudområde. Effleuragens förnäm- sta egenskap är att på skynda cirkulationen i blod- och lymfkärl. ”

Friktioner talar Kleen om som “gnidningar, som oftast utföras öfver små områden med volarsidan af tummens eller af de tre mellersta fingarnas sista- falang, men äfven kunna utföras med handbasen, någon gång med hela flathanden. Friktionernas effekt anses vara “att befordra regressiva förändringar hos inflammationsprodukter (infiltrater och exsudater) och att i de yttersta lymfkärlen inpressa de dervid uppkomna sönderfallsprodukterna och sålunda åstdkomma dessas resorbtion”.

 

Petrissage beskrivs som valkningar, knådningar eller nypningar. Om petrissagens effekt citerar jag också Kleen: “Dess fysiologiska verkningar lik- na deri friktionernas att petrissagen liksom dessa befordrar resorbtionen eller uppsugningen af inflammationsprodukter och liknar deri tapote- mentet att petrissagen liksom detta utgör ett medel att reta muskler, vilka svara på en nyp- ning liksom på ett slag med en lokal kontraktion och förtjockning och sålunda försättas i verk- samhet”.

 

Om tapotement skriver Kleen att “de består av handgrepp, som väsentligen afse mekanisk retning af muskler eller af nerver. Dessa hand- grepp utmärka sig alla för sin slag- och stötliknade karaktär och kallas som här ofvan nämndes hackningar, bultningar, skakningar, vibrationer”. Om tapotementens effekter skriver Kleen: “Påverka skelettmusklerna. Genom hackningar och vibrationer på hufvudet eller på ryggraden kunna vi mekaniskt reta de inom sina ossösa skydd belägna cerebrospinala centra. Genom bröstklappning reta vi Vagus och åstadkomma den med dylik retning följande retardationen af hjertslagen och pulsen. Reta nervernas ändapparater i huden genom olika tapotementformer, exempelvis genomslag med flata handen eller med instrumenter”.

Dr Kleens anvisningar för massagebehandling

“Massagen i dess helhet verkställes i allmänhet bäst med handen och intet instrument finnes eller skall någonsin kunna tillverkas med hvilket man tillnärmelsevis lika bra som med händerna skall kunna utföra en af flera handgrepp bestående massageseance. Handgreppens styrka är naturligtvis en ytterst viktig omständighet och vexlar i vidt skilda grader allt efter det olika therapeutiska ändamålet och det olika pathologiskt anatomiska grundlaget i det särskilda fallet. Massageseancens längd är äfven en sak af stor betydelse, för hvilken likväl några allmängiltiga regler icke kunna uppställas. Den lokala massagen varar lämpligen omkring en kvarts timma. Den allmänna massagen varar minst en half timma, ofta derutöfver. Massören bör från början vänja sig vid att begagna båda händerna och någorlunda jemt fördela arbetet dem emellan. Man masserar nästan alltid omedelbart på huden; genom att, som några massörer i en del fall göra, massera genom linnet förlorar man i teknisk säkerhet. De flesta massörer betjena sig af något ämne för att göra patientens hud mjuk och glatt; detta är i synnerhet vid stark effleurage ofta en nödvändighet emedan man annars förorsakar smärta genom dragning i hudhåren och retning i hudkörtlarne. Till denna hudsmörja användas olika ämnen: glycerin, vaselin, lanolin, svinister, “cold cream”, oliv- olja, cocosolja etc. Glycerinet förkastar jag bestämdt, då det verkar starkt retande på huden. Äfven vaselin retar något. I det hela har jag för min del funnit svinister böra ha företrädet. En del massörer bruka blott talk eller andra pulverformiga ämnen. Vid stark effleurage i synnerhet på underarmar och underben, kan det blifva nödvändigt att någon gång i veckan raka huden annars uppstå lätt ”finnar”. Massören bör omedelbart före och efter hvarje seance omsorgsfullt tvätta sina händer, får ej ha för långa naglar och får icke bära fingerringar under massagen.

Massörens hela nödvändiga materialutrustning består af en från alla sidor tillgänglig tillräckligt bred och lång samt ung. 60 cm hög stoppad bänk, en s k plint, hvars hufvudända lämpligen bör kunna efter behag höjas och sänkas. Vid halsmassage och nackmassage sitter patienten på plinten och massören står i förra fallet framför, i senare fallet på sidan eller bakom honom”.

På 1800-talet och tidigt 1900-tal använde man massage för att påskynda tillfrisknandet efter sjukdomar och operationer. På brunns- och kurorter gavs massage till konvalescenter och svaga personer. Man ansåg att massagen stärkte kroppen så att den snabbare blev stark och frisk.

Forskning på senare tid

Senare tiders forskningar på råttor och apor bevisar att beröring och massage faktiskt påverkar immunsystemet så att kroppens immunförsvar blir starkare. Den tidigare tron på att kroppen tillfrisknade snabbare efter operationer och sjukdomar om den behandlades med massage, visar sig idag inte helt felaktig. Forskning har ju också visat att massage motverkar och minskar den bindväv som bildas i orörliga och skadade muskler. Castex gjorde t ex ett experiment på djur som utsattes för krosskador. Den grupp som fick massage fick inte den kraftiga bindvävsbildning som den andra jämförande gruppen. Detta ger också stöd till varför man förr i tiden behandlade med massage efter skador och operationer.

Massagen tas bort från sjukgymnastiken

I mitten av 1900-talet skedde en stor förändring för massagen i Sverige. Sjukgymnastikens roll förändrades och det fanns inte längre tid att ge massage vid behandlingarna. Massagen plockades därför bort från den statliga sjukgymnastik utbildningen. Som skäl ansågs även att massage var passiviserande och att dess effekter inte be- visats tillräckligt vetenskapligt. Massage ansågs “bara vara skönt”. En behandling som funnits över hela världen i många tusen år kan inte vara värdelös eller det kan inte “bara vara skönt”. Då skulle massagen ha försvunnit för länge sedan.

Den moderna massagen

Den moderna massagen utvecklades på Axelsons Gymnastiska Institut som startade 1962 och på denna skola utbildades då massörer, inte sjukgymnaster. Kursen varade i tre månader. Skolan var den enda massageskolan i hela Sverige, men trots det var det få elever de första åren. 1965 startade Axelsons Gymnastiska Institut också massageutbildning i Stockholm. 1970 lades Malmöskolan ned och verksamheten koncentrerades till Stockholm.

Massageteknikens förändring

Utifrån Lings gamla skola började jag på 1960- talet utforma Axelsons speciella teknik, som har blivit den vanligaste i Sverige. Genom kontakter med massörer från olika länder fick jag inspiration till att lägga till en rad nya grepp utöver greppen i Lings metod. För att möta dagens krav på en massör och för att göra massörerna mera inriktade på spänningar förändrade Axelsons sin massageutbildning 1978. Då infördes muskulering som kommit att inta en framträdande plats i massageutbildningen på Axelsons. Dessutom förändrades ett flertal grepp. De flesta tapotementen (hackning, klappning, bultning, skakning och vibrationer) plockades bort och istället infördes kantning och saxning på speciellt viktiga muskler. Dessa grepp har en kraftigare effekt på spänningar. Greppen utgör en specialbehandling av särskilt spända för- kortade och kontrakta muskler. Dåvarande sjukgymnasten och sedermera läkaren Jan Rickard Norrefalk demonstrerade på 70-talet en ny töjningsteknik för muskler på Axelsons. Jag blev mycket intresserad och började utforma den nya muskelbehandling för spända och förkortade muskler, som jag kallade muskulering. Den omfattade inte bara muskeltöjning utan även en speciell muskelmassage, muskelpressur och muskeltester. Jag skrev det första kompendiet om muskulering 1978 och samma år infördes muskulering på massageelevernas schema. Ungefär samtidigt utvecklade leg. läkaren Jern Hamberg en liknande muskeltöjningsmetod, som han lärde ut på kurser för läkare och sjukgymnaster. Sedan 1978 har massageutbildningen på Axelsons haft denna inriktning. Det senaste decenniet har också anatomiundervisningen på Axelsons blivit nästan helt fokuserad på rörelseapparaten. Det har varit nödvändigt att minska undervisningen på andra områden inom anatomin för att massörerna skall få mera tid med muskler och verkligen bli experter på muskler. Så jämfört med Lings massörer på 1800-talet som behandlade det mesta i kroppen, så är dagens massörer specialister på muskler. Och det är framförallt kunniga muskelmassörer som behövs i dagens samhälle.

Hans Axelson undervisar en massageklass, 1964