“De sa att jag aldrig skulle kunna gå normalt igen”

När man ser Fie Manley Andersson som personlig tränare i gymet, eller på hennes modelljobb, är det svårt att tro att hon kämpat i flera år för att kunna klara av att sätta sig på en stol, och resa sig upp, och gå.  – Man måste våga göra saker som är svåra och som gör ont för att må bättre, säger hon.

– Min arbetsvecka är väldigt skiftande, berättar Fie Manley Andersson, som idag arbetar som PT på den internationella träningskedjan SATS, i Köpenhamn.

Arbetet är lite säsongsbetonat, det är extra tillströmning i början på året och nu under våren då folk vill bli sommarklara, säger Fie. Man behöver vara väldigt flexibel, jag har mest bokningar morgnar och kvällar och får ofta en lucka mellan 11-15 när jag kan göra egna saker. Jag jobbar en helg i månaden då jag bland annat kan ta igen klienter som missat timmar.

Fie Manley Andersson

Jag har också ett sidojobb vissa helger som frilansmodell, som så kallad ’working model’ som håller små tal på events, gör commercials och liknande, berättar Fie.

Fascinerad av hur mycket man kan påverka kroppen

– Jag har också gruppundervisning några gånger i veckan, det är fint att ha några fasta timmar. Bland annat undervisar jag i mobilitetsträning, olympic lift, crossfit, Hiit, Build & Burn och håller en del viktminskningsklasser…  Just nu deltar jag i en intern yogautbildning här på SATS, jag älskar att vidareutbilda mig!

Jag har arbetat som PT i ett år nu och innan dess var gymträningen min största passion. Det började med rehabträning för min egen höft för 6 år sedan, och så fastnade jag för det. Jag blev väldigt fascinerad av processen med att påverka kroppen med en intention, hur mycket bättre man kan bli på olika sätt, både funktionsmässigt och prestationsmässigt och sådant som hur mycket tyngre man kan lyfta med god teknik.

Skulle aldrig kunna gå normalt

– Jag har ridit sedan barndomen, och som tonåring tränade jag capoeira i 5 år. Så sprang jag och halkade i en trappa, och fick en fraktur i höften. Jag hörde ett ljud som var alldeles för högt, men kände ingenting, nerverna hade slitits av.

Först blev jag bara ordinerad smärtstillande, det hjälpte inte mycket och under åtta månaders tid fick jag lämna jobbet nästan varje dag på grund av häftiga smärtor.

Till sist blev jag skickad till MR-scanning – och genast vidare till operation. Huvudet på mitt lårben hade slagit igenom ledkapseln, ligament och ledkapslar var helt söndertrasade och de beskrev det ungefär som att en manet försökt slippra ut genom ett nyckelhål.

Jag genomgick en operation som skulle ha tagit cirka fyra timmar men den tog nio. Jag fick utlåtandet 40% handikapp och beskedet att jag aldrig mer skulle springa och aldrig gå normalt igen, det fanns ingen stoppning kvar i vänster höftled.

Fick min kropp tillbaka

– Jag bestämde mig för att det inte kunde vara tvunget, att mitt liv skulle bli så. Jag hittade en slags rehabmetod som hette Mulligans, en teknik där man använder band för att tvinga in kroppen i korrekta rörelsemönster. Jag gick till personlig träning i metoden 2 gånger i veckan under ett år. Därefter kunde jag gå, och jag kunde resa mig från en stol men kunde fortfarande inte squatta och sätta mig utan att bara ramla rakt ner på stolen.

Joseph Anderson, min Mulligans-tränare, sa att jag skulle börja gå på gym och träna i crosstrainer, och det gjorde jag, 2×40 minuter om dagen i ytterligare ett år, och kollade på tv under tiden. Jag hade också en träningscykel hemma och cyklade hela tiden varje gång jag skulle göra något sittande.

Jag, gick och gick, cyklade och cyklade. En personlig tränare nere på gymet satte en barbell på min rygg och föreslog att det kunde hjälpa mig squatta, det var svårt men det gick och den natten sov jag utan smärtor. Jag fortsatte squatta dagligen med barbell på ryggen och googlade fler övningar som kunde hjälpa mig, jag spenderade 4-5 timmar på gymet varje dag efter skolan. Efterhand kunde gå allt bättre, jag kunde sätta mig och resa mig utan problem, squatta, gå i trappor, springa. Jag hade fått min kropp tillbaka!

Fortfarande svårt att gå ner i spagat

– Efter något år hoppade jag på en PT-utbildning, för min egen skull, jag hade blivit helt såld på träningen. Jag tänkte inte på det som en yrkesväg, men så frågade managern på gymet om jag ville vara personlig tränare i centret. Det var verkligen en gåva från gud, jag blev så lycklig. Jag blev anställd i 4 center, att träna och hjälpa andra träna var det enda jag ville göra. Jag är inte rik…men jag är rik på glädje…och jag spenderar ju faktiskt massor av pengar och tid på vidareutbildningar! skrattar Fie.

Min egen kroppsstatus nu, är att jag är begränsad på några punkter, men oftast känner jag inte av sviterna efter skadan. Vissa övningar är lite svåra, som split och spagat, men det är det ju för de flesta, skrattar Fie.

En utbildning kan ge en grund när det gäller att förstå musklerna och deras samband generellt, men varje fall är unikt, varje människa och varje kropp. Det finns inget sätt att bli helt färdiglärd. Jag studerar gärna specifika cases när jag får in en skadad person, experimenterar mycket, ser till att göra långsamma framsteg för att inte trigga och skada, lyssnar in vad som funkar.

Måste våga uppleva motstånd

– Min djupare förståelse kring kroppen och rehabilitering med klienter, kommer från min egen erfarenhet. Vi myste lyssna på kroppen. Jag kan vara vid sidan och ge råd och guida dem, men var och en som varit skadad måste själv navigera i hur de ska komma tillbaka till sitt bästa jag. Det här lyhörda sättet att arbeta inspirerar mig.

Jag har haft och har många klienter med smärtor, skador och som gjort höftledsoperationer. Det är inte alls samma skada som jag hade men jag kan ändå känna igen mig. Man måste gå ut ut komfortzonen och våga känna smärta. Att acceptera smärta medan man gör övningarna men inte som en fortsatt effekt, är regel nummer ett i mitt rehabtänk.

Rörelse är kopplat till känslor, och rädsla för smärta är ett slags motstånd mot livet. Man måste våga göra saker som är svåra och som gör ont för att må bättre! Rörelse lättar på känslorna och får oss efterhand att må bättre, men på vägen dit måste man våga vara i motståndet.

Långsam framgång ger stora resultat! Allt handlar om tålamod, det finns inga quick fixes. Det finns alltid ett sätt, men ibland måste vi kämpa för det.

En PT kan hjälpa till att ta sig ur hjälplösheten

– För mig var det väldigt kämpigt att investera så mycket i min egen läkning. I början var det bara smärta och smärta och smärta, jag träffade så många läkare och det var alltid dåliga nyheter. Jag hade aldrig varit på ett gym, men det var bara att ta mig dit och upp på crosstrainern.

Jag gömde mig i ett hörn i stora kläder, jag hade gått upp i vikt efter skadan och trivdes inte alls i min kropp, som bara gjorde ont. Det var verkligen gränsöverskridande, den värsta tiden i mitt liv hittills.

Det enda jag hade var min egen motivation. Min dåvarande pojkvän tyckte bara att jag skulle vila, jag hade alltid ont direkt efter när jag kom från gymet, men jag var envis. En personlig tränare kan hjälpa människor otroligt mycket i en sådan situation, jag tänker att jag hade haft det mycket lättare om jag hade anlitat en PT!

Så länge jag gick till Mulligans hade jag stöd, hade jag förstått bättre så hade jag fortsatt söka stöd hos någon. Det är hårt nog att ha en skada, och det är skönt att ha någon som hjälper till att ta en ut ur hjälplöshetszonen, så att man hittar resurserna till att hjälpa sig själv, avslutar Fie Manley.

Vill du också arbeta som PT? Läs mer här om Axelsons yrkesutbildning!